idyllidalarna

Dagen i dag tog all min energi. Skriver om den i morgon då jag snart sover :-S

Det är jobbigt att vara tjej ibland. Man ska fan inte ha hår på benen och du ska ha en väl ansad bikinilinje och inge hår under armarna, det blir till att raka sig varje dag eller vaxa varannan vecka. Man ska ha snygga naglar, sminket ska vara på plats, snygg i håret + smal som en pinne för att ens komma i dagens mode. Å just jag glömde nästan att man ska vara snäll, snygg, glad, alltid kåt och jävligt tacksam. Så har vi den där jälva mensen som kommer va 28 dag ungefär. Då vi förvandlas till monster och får finnar fast man är 30 år.

 

Har killar de här problemen? Inte vad jag vet men jag kan ju ha fel. Varför finns det modeller som är så jobbiga att uppnå? Vem har kommit på att det är så här det ska vara?

En vän la upp status på Facebook om egen tid. Att det var något som var överskattat o,s,v.... Jag vet inte om jag kan hålla med om det eller en del av mig kan det.


Inna jag blev sjuk här i sommras hade jag nästan aldrig egen tid. Men så hade vi en kris i våran familj och jag slutade att fungera jag gjorde inget annant än att gråta. Jag kunnde inte tänka alls jag sjönk ännu djupare ner, jag var så sjukt deppad att det enda jag tänkte på var hur, var och när jag skulle ta mitt liv. Jag blev så nere att jag blev inlagd på psyk motagningen här i Falun. Inte alls kul men nödvändigt annars skulle jag inte vara vid liv nu och det är jag glad för. Jag tänker på mina barn dom har inte bett om det här, det är ju jag som har satt dom till världen då lär jag ju finnas här för dom.


Jag mår fortfarande skit och funderar på livet och varför det är som det är och har igentligen ingen livs glädje. Det känns jobbigt och vissa dagar vill jag inget annat än att dra täket över huvudet och bara dö.


Så jag kännde mej hemsk när jag läste mi vänns facebook inlägg för jag tycker som hon men jag årkar inte vara den människan jag vill vara. Jag vill inte känna att mina barn behöver åka till en stöd familj, men vad ska jag göra när jag inte räcker till?

Ja jag säger bara det, ibland blir det bara fel. På fredagar har jag och min älskade Amanda sov morgon, då hon inte har någon f-klass i skolan utan bara fritids. Så länge jag är sjukskriven passar vi på att ha en morgon bara för oss tjejer här hemma. Vi sover tills vi vaknar av oss själva, käkar frukost framför tv, myser runt och tar det lugnt.

 

I dag tror jag att jag var lite trött, Amanda ropade på mej att jag skulle komma för hon blödde näsblod. Jag kommer med papper och fixar en tuss i näsan. I dag är det flingor till ftrukos säger jag och går och fixar frukost till Amanda och Nicklas som var hemma i dag då han har varit sjuk.

 

Jag gör som vanligt tar fram mediciner till mig och Amanda, jag tar mina till min frukost. Sen kommer det en väldigt trött Amanda och sätter sig vid bordet och äter. När hon har ätit färdigt säger jag så tar du medicinen. Hon stirrar på mig och säger hon mamma det där är fel medicin det är inte min. Jo men jag la din medicin där på bordet så får jag se att där ligger min medicin. Ö snacka om nollställd mamma.

 

Jag tar min medicin och tar fram ny till henne. Då slår det mig att jag kanske inte mår bra av det här jag behöver nog prata med någon så jag inte blir jätte dålig. Kastar mig på telefon och ringer min syster, berättar vad jag gjorde. Men då får du inte ta din medicin säger hon, men det har jag ju gjort säger. Jaja jag ringer min läkare som skrattar och säger det ska nog inte vara någon fara. Du kan ju vara lite uppmärksam om du känner något annorlunda, då även jag ska utredas för adhd. Och dom funderar på om dom ska sätta in någon sådan medicin.

Ja på onsdagar står aktivitets dag på schemat. Ja vad ska man börja. I dag hade vi bio kväll hemma eftersom Nicklas är sjuk. Mannen var och hämta Amanda på fritids och jag märkte på en gång att det skulle bli en eftermiddag och kväll med utbrott. Först skulle hon ta en dusch tyckte vi men hon ville inte bli blöt. Så efter många om och men så kom hon in i duschen, och då stod hon där länge och väl. Så har vi köp mat på onsdagarna och hon ville ha kebab talrik. Då fick hon utbrott för att maten inte kom på gaffeln som hon ville så det sluta med att hon inte åt nå mat. Hon ville ha en näringsdryck i ställe. Nu är det ännu en fajt för hon vill inte gå och sova. Själv har jag gett upp efter ett antal sparkar, slag och nyp å för att inte tala om alla fula ord en mamma kan vara, jag lämnade över det till min man. Å vad känner man då hm. Värdelös som mamma och samtidigt gör det så ont i hjärtat då man vet att hon menar inget illa.  Känner mig inte så pedagogisk när jag känner att jag blir arg. Att man tappar tålamodet och inte räcker till, å jag borde veta bättre då jag jobbar i förskolan. Fast åt andra sidan är det skillnad att jobba och vara mamma. Nu hör jag att hon äntligen har gått med på att det är kväll och kryper ner i sängen men inte hennes egen utan nere i gillestugan… Men det tog 42 minuter bara det sen ska hon komma till ro och förhoppningsvis somna någorlunda i tid, för att orka med morgon dagen.

 

Själv är jag helt slut och lär gå och sova då jag ska upp och i väg tidigt i morgon go natt alla.

I dag är det ett virvarv av känslor. Jag kan inte reda ut vad som är vad, det är så drygt. Ska i väg till läkaren i dag och jag har ingen ork, ingen lust, och ingen vilja när jag vet att jag kommer att må ännu värre när jag går där i från. Dessutom har jag så ont i kroppen i dag i mina leder, och så känns det jobbigt att jag kommer att lämna Nicklas min son själv hemma då han är sjuk. Men men känns det som om man har något val "nej"

Har varit i väg till farbror dockton då.... Å blev jag nå klokare då "nä" skulle inte tro det. Så kom jag på mej själv när jag satt på bussen. Att det här är något som är jätte jobbigt och jag har alltid haft svårt att prata om sånt som är jobbigt och famför allt om det är så jobbigt att jag blir att gråtta. Så känskan jag fick på bussen var att jag försökte att tränga bort de jobbiga så jag slipper att prata om det. Sjuk jag Jägger det ju bara på framtiden. Det vill ju utt för eller senare.

Okej nog om känslor i dag kram

 

Ja det är det jag är, jag känner mej helt utmattad om sanningen ska fram. Jag önskar att jag på ett bra sätt kan beskriva hur jag mår. Jag har varit peppad ett bra tag i flera år faktisk, men aldrig så illa som nu. Jag är så sönder stressad att jag inte kan jobba just nu jag har varit sjukskriven sen i augusti. Har dessutom fått panki ångest och så blir jag super trött helt utmatad rätt som det är. Å jag kan inte styra något av de här. Det känns som om jag inte har något liv längre och jag väntar på mer hjälp. Men som alla vet så tar ju sådan väldigt lång tid i dagens Sverige. Jag har värdens bästa läkare på öppen vården men jag behöver någon att prata med och det finns det tydligen inte.

 

Just nu är jag så trött att jag knappt kan hålla mej vaken. Men jag vill att min lilla flicka ska somna snart, så jag kan somna och veta att hon inte är uppe och leker hela natten. Hon har fått medicin att sova på då hon har så svårt att komma till ro. Utan medicin är hon vaken tills 23:30-24:00 och då är hon så trött och det blir ännu mer krigande dagen efter. Å det är ju inte vad man är upplagd för.

Tycker att det är så jobbigt då jag hela tiden har en klump i magen och ont i hjärtat när man tänker på hur dagen i morgon kommer att vara…..Det själ energi

 

Jag har en önskan att jag fick komma till himlen då jag befinner mej i helvetet just nu.

Väckning står på schemat. Jo ni läste rätt! Vi har schema annars skulle det vara mer kaos än det redan är. Det är min Dotter Amanda som behövet schema. Hon behöver veta vad som ska hända i dag, i morgon och hela veckan. Så vi har ett schema.

Då jag går in till Amanda på morgonen så säger jag go morgon nu är det dags att vakna. Då drar hon täket över huvudet och vänder ryggen till mej. "Å nej inte en sådan här dag" då det kommer att bli krig över allt som man kan bråka om. Ja jag porvar att göra frukost på sängen! Det har ju funkat förut. Jag kommer med smörgås och mjölk, säger att idag är det frukost på sängen. Å hoppas att det ska gå vägen. Jo jävlar att det gjorde.

Jag fick ta med mej frukoste och gå då hon blev galet arg. Jag packade ner hennes macka och en näringsdryck och ett litet packet rusin i hennes frukt låda. Känner att klockan börjar att rinna i väg. Då klockan nu är 07:20 bestämer jag mej för att det är uppstigning nu. Så jag Lyfter ner henne ur sängen, vilket inte är helt lätt med tanke på att hon har loftsäng och jag får stå på en stol och balansera med en helt galet arg Anamda som sparkar, slåss och rivs.

Ja ja hon kom i väg till skolan i alla fall, och nästan i tid också.

Men det tar så mycket energi att ta alla dessa fajter.

Hej som ni ser så är jag ny på det här. Har tänkt rätt så länge på om jag skulle börja blogga. Är nog uppe i den jobbigaste tiden i mitt liv just nu, anntar att det är därför jag behöver lätta på trycket. Bryr mig inte om någon läser eller inte. Allt skit lär ut, så är det bara...

Jag älskar min familj och det är väl därför som det gör så ont att skriva att det är den som jag antar att jag kommer att skriva mest om. Det är där allt skit ligger, vi är helt trasiga som familj! Det är så att det är väldigt vanligt att familjer går sönder som har barn med AD/HD och så vidare. Det är nämligen så att min lilla dotter har AD/HD och troligen Aspergers eventuellt något mer.